Det fanns likströmsnät i storstäderna in i "modern tid". I delar av Stockholm och Göteborg försvann de sista likströmnäten runt 1970 på Östermalm, och i Annedal och gamla Landala några år tidigare.
Även växelströmssystem 220/127 V har ibland levt kvar länge också, jag vet några fall med egna mellantrafos som togs bort för bara några år sen. Jag vet däremot inte vad som gjort att dessa fastigheter låg kvar när resten lades om under 50-talet.
Ja frågan är om inte snart tiden skulle kunna vara inne för likström igen, nu när kraftekektroniken blivit så mycket bättre den senaste tiden.
Kan ju visserligen vara en ganska störande period att övergå till likspänning nu när allt är växelspänning.
Det skulle ju finnas fördelar, för som det har blivit så frekvensstyrs ju redan stordelen av nyinstallerade motorer (skulle inte behöva likriktardelen i omriktarna, återmatning vid bromsning på köpet), enkelt att fixa flimmerfritt ljus, lägre förluster i kablar....
(ny på forumet, första inlägget! -Hej hej allihop! )
En av mina hobbies (som för närvarande har gått in i en passiv period) är att samla på gamla radioapparater. Något man då snart upptäcker är att de gamla rörbestyckade apparaterna elnätsmässigt är av två sorter: Växelströmsapparater och s.k. allströmsapparater. Den första varianten har alltid en fulltransformator som omvandlar nätspänningen (ofta omställbart 110, 127, 220 och 240 V) till glödspänning (oftast 6,3v) och anodspänning (ca 200-300V). Allströmsapparaterna saknar nättrafo och använder istället nätspänningen rakt n i elektroniken. Ofta är dessa radiomottagare även de omkopplingsbara för olika nätspänning men här sker valet genom olika seriemotstånd istället för olika uttag på en transformator. Allströmsapparaterna var sannolikt lite billigare och tekniken påträffas också oftare på lågprisradio, men den främsta orsaken till konstruktionen mig veterligen var att apparaterna fungerade lika bra på lik- som på växelström.
Det intressanta i sammanhanget är att allströmskopplade radioapparater var vanliga under 1940-talet men de försvann ganska snabbt under 1950-talet. Vid 50-talets mitt gjorde FM-/UKV-apparaterna entré och sådana har jag nog aldrig sett i allströmsutförande.
Att det funnits likströmsnät så sent som 1970 gör mig mycket förvånad. De stackars människorna måste haft ett elände att hitta fungerande elprylar till hemmet... Jag gissar att man fick nöja sig med batteridrivna radioapparater och TV-urvalet lär nog ha varit ganska begränsat. Äldre svartvita rörbestyckade apparater tror jag ofta kunde fungera på likström då de till följd av det stora antalet elektronrör så gott som alltid vad uppbyggda på allströmsprincipen. Det var främst rörens glödström som annars hade tvingat tillverkarna att använda väldigt stora transformatorer.
Jag antar de flesta på detta forum redan listat ut det läskiga med allströmsapparater. När man servar sådana vill man väldigt gärna koppla in dem via en isolationstransformator! Den tidens elsäkerhetskrav gör också att man gärna kollar extra noga så att inte någon glad amatör bytt en radioratt mot en modell av metall eller satt dit en utstickande fästskruv... Egenhändigt installerade anslutningar för yttre högtalare, grammofoner och annat trevligt kan också vara spännande saker att studera... Jag har in samlingen en liten allströmskopplad resegrammofon där någon börjar installera en lågnivåutgång (5-pol DIN-kontakt) men sedan verkat ha ångrat sig. Kanske insåg tjommen att hela elektroniken kan bära full nätspänning i sitt chassie beroende på hur stickproppen vänds.
Nåväl. Jag gissar att radioapparaternas konstruktionsprinciper i viss mån återspeglar förekomsten av lik- respektive växelströmsnät och då är min kvalificerade gissning att även om likström förekom ganska rikligt under 1940-talet så var de i minoritet för att sedan nästan dö ut i mitten av 50-talet.
Tomas Karlsson skrev: Även växelströmssystem 220/127 V har ibland levt kvar länge också, jag vet några fall med egna mellantrafos som togs bort för bara några år sen. Jag vet däremot inte vad som gjort att dessa fastigheter låg kvar när resten lades om under 50-talet.
Ah, det där har jag sett en gång ute på bonnlandet och det förbryllade mig rejält innan jag förstod hur det hängde ihop. En kompis mormors gamla gård var till salu och kompisen var själv intresserad av att köpa den. Gården bestod av villa, uthus och ett fortfarande komplett utrustat snickeri, alltihop från 1920-talet! Snickerimaskinerna var nog rätt moderna för sin tid då de drevs med individuella motorer, naturligtvis av öppen typ.
I ett litet tegelhus tvärs över gatan stod en transformator och brummade mycket hårt. Jag bodde bara någon kilometer därifrån och vid svag vind åt "rätt" håll kunde brummet höras ända bort till min egen gård! Kanske var det någon gammal sak som fick jobba hårt sedan spänningen i elnäten höjdes?
Bostadshuset hade vanliga 230V-glödlampor och lysrör men maskinerna i snickeriet gick på trefas 220V! Elcentralen var av vanlig typ med proppsäkringar i gängade porslinshuvar. Allt såg helt enkelt normalt ut inne i huset men istället för en fas + nolla var alltså all belysning och alla vägguttag kopplade mellan två faser. För att göra ett uttag eller en taklampa spänningslös fick man alltså skruva ur TVÅ proppar och det räckte så klart inte med att slå av strömbrytarna till taklamporna för att kunna pilla säkert med lampsocklarna... Å andra sidan lär väl 127V inte vara fullt lika dramatiskt att få i fingrarna som 230V?
Kan det rent av vara så att elsystemet i detta gamla hus utgjorde en betydligt mindre olycksrisk?
Vetgirig amatörelektriker, elektrohistorisk entusiast och samlare av elektronrörsbaserad elektronik.
Enligt den kommenterade upplagan av 1939-års föreskrifter angående skyddsjordning:
"I rum tillhörande grupp II, som omfattar de flesta verkstads- och fabriklokaler samt anläggningar i det fria, erfordras vid jordat system intet skydd vid 190/110 V, 220/127 V och 3 x 220 V men däremot vid 380/220 V och 3 x 500 V."
Har också råkat ut för 2 x 110 V i gamla banvaktsstugor som tillhörde SJ. Det kändes som slöseri att montera en ganska stor central där bara två av tre fasskenor användes. Lyckligtvis fick SJ bekosta ombyggnad till 400/230 V eftersom de som bodde i dessa stugor inte kunde välja elhandlare på den avreglerade elmarknaden. Detta medförde att det blev många lediga grupper i centralen när den kopplades om till trefas.