Svenska städer med likström? Nationell likströmsstatistik?

Allesammans!

Jag håller på med en inventering om Sveriges sekundära metallresurser (metaller som finns i samhället), och försöker med anledning av det bilda mig en uppfattning om svensk likströmshistoria. Jag antar att samtliga svenska städer hade likström innan övergången till växelström, och vet att åtminstone Norrköping, Gävle och Bollnäs ska ha avvecklat sina nät under sextiotalet (Norrköping gick från 652 till 2 abonnenter mellan 1962 och 1966). Denna information hittar jag i Norrköpings statistiska årsbok, men jag har än så länge gått bet på att hitta något arkiv/register med nationellt samlad likströmsstatistik.

För det andra är jag på jakt efter hur stor del av dessa nät som var markförlagda? Mitt antagande säger återigen att så mestadels var fallet, men jag hittar ingen info som kan bekräfta/dementera detta.

Är oerhört tacksam för alla tips jag kan få!

Inte behövde man byta kablar bara för att man övergick från likström till växel !?

Vid likström kunde man ej använda transformatorer, man därför tvungen att ha strömgeneringen mycket nära. Likström passade därför mest i centrala delar av städer och industrier.

I tätorterna förekom likström och växelström parallellt med varandra, det beror helt enkelt på att Edison hade patent på likström och sålde den via Edison Electric Light Company som sedan blev General Electric.
Växelströmstekniken utvecklades Nikolas Tesla och marknadsfördes av Westinghouse. Fullt krig utbröt mellan dessa två fraktioner. Edison, utvecklade elektriska stolen för att avrätta människor, han använde då växelström för att misskreditera växelström gentemot likström.

En initial fördel med likströmstekniken att det var först med 3-fasens införande som man kunde bygga fungerande elmotorer,

Vad menar du med sekundära metallresurser, att dessa bara skall finnas glömda i marken, väggar, soptippar m.m. ?

Just koppar har alltid varit dyrt, man har återvunnit denna när den har varit lätt att återvinna. Okey, det ligger nog ganska mycket kablar kvar i marken i gamla industriområden, men att gräva upp dessa i efterhand blir nog dyrare än att öppna upp nya koppargruvor.

Att en råvara skulle ta slut stämmer inte, den blir bara dyrare.

Ta oljan som exempel, på 70-talet kostade det c:a 10 dollar/fat. Då var det bara lönt att ta upp den olja ur marken som var "ekonomiskt försvarbar". Med de metoder som man då använde fick man upp 15-17% av den olja som fanns i marken, gasen (metan-gas) var värdelös, den eldade man upp. Idag kostar oljan c:a $100/fat, man tar upp 60-70% av den olja som finns där nere.

Samma sak med t.ex. järn, man bröt järn på Utö utanför Stockholm under kriget, där finns stora mängder kvar. Men den är dyrare, det är högre halt järn i malmen i Kiruna.

Att byta teknik kan även det innebära minskad materialförbrukning.

Antag att vi i övergår från att använda 230 VAC i vägguttagen till t.ex. 960 VAC, vi skulle då kunna minska erforderlig mängd koppar i våra ledningar. Isoleringen är i många fall redan godkänd för 1000 volt.

Claes Börjesson

Tack för dina svar Claes!

Med sekundära metallresurser menar jag precis det du skriver = metallmängder som s.a.s. finns "inbyggda" i samhället. Alltsomoftast är de i användning men inte alltid, och: precis som du skriver är det sannolikare att hitta urkopplade ledningar som ligger kvar i marken i industriområden än i bostadsområden, eftersom behovet fluktuerar kraftigare i de förra (fabriker/firmor tillkommer/läggs ned etc.) vilket gör ombyggnation av näten vanligare.

I Norrköping, där vi gjort en fallstudie, har vi kommit fram till att det finns 560 ton koppar i urkopplade markförlagda elledningar av olika sorter. Dessa ton fördelar sig på 230 ton i det i sin helhet urkopplade likströmsnätet, 250 ton urkopplade ledningar i växelströmsnätet, 35 ton i det gamla likströmsnätet för spårvägen och 45 ton i privatägda växelströmsledningar. Dessa ton skulle på ett teoretiskt plan alltså kunna återvinnas (eftersom de inte är i användning) till ett kopparskrotpris på omkring 50kr/kg. Precis dom du skriver är det priset för lågt i dagsläget för att något storskaligt ska hända.

Anledningen till att jag skrev mitt förra inlägg är för att jag skulle vilja göra liknande uppskattningar också för andra likströmssystem än det i Norrköping, men jag hittar ingen tillförlitlig förteckning över vilka svenska städer som faktiskt haft likströmsnät (på växelströmssidan är detta mycket enklare). Min fråga kvarstår alltså, och jag är verkligen mycket tacksam för hjälp!

Jag kan bidra med några spridda uppgifter.
Sundsvall hade ett likströmsnät, som började byggas 1892 och som sannolikt avvecklades redan på 1950-talet.

Härnösands första likströmsanläggning, som enbart användes för gatubelysning (2 kV likström, konstantströmreglering, seriekopplade båglampor), byggdes 1885, den avvecklades och såldes som skrot under första världskriget för att få loss koppar till utbyggnad av växelströmsnät för allmän distribution.


De flesta städer som har haft spårvagnar, har också haft likströmsdistribution. Då spårvagnsnäten avvecklades under 60-talet (som senast i samband med högertrafikomläggningen) så skrotades ofta också likströmmen.

Karlstad (eller möjligen Kalmar) sägs ha varit sist i Sverige med likström, som avvecklades först 1975.

I mindre städer som började elektrifieringen efter ca 1905 har jag en känsla av att det var mycket sällsynt med likström, där gick man nog på växelström redan från början.
Brukssamhällen och liknande hade sällan likström annat än möjligen någon mycket tidig belysningselektrifiering inom bruket.

Ytterligare en aspekt på det här med gamla kablar som ligger kvar i marken, är för den delen att man gärna skulle vilja få upp så mycket blymantelkabel som möjligt, så att inte blysalter lakas ur med tiden. Och detta gäller även gamla telekablar.

Stort tack för detta Torbjörn, oerhört värdefull information! Spårvägen ger en viktig ledtråd, årtalet 1905 en annan, brukssamhällena en tredje. En väldigt schematisk och översiktlig bild kan därmed tecknas.

Annars håller jag helt med om blyet (samt den olja som finns i äldre pappersisolerade kablar). Med Stockholm som exempel så finns det där 8900 ton bly i telekabel, 11600 ton i elkabel och 120 ton i gasledningar. För el och tele sammantaget, så fäller 20 ton bly ut per år i Stockholm. Beroende på jordmånen så sker detta oftast i direkt anslutning till kabeln men om det är gyttjigt/lerig så blir det något längre.

Statens Energiverk gav 1985 ut föreskrifter (SEVFS 1985: om åtgärder i samband med omläggning av strömart eller spänning i lågspänningsanläggningar. Troligen fast det så sent likströmsanläggningar kvar i Sverige.

På biblioteket i Katrineholm finns det en intressant bok "En stad i ljus" av Eldon Bratt. Författaren beskriver hur eldistributionen i Katrineholm byggdes ut från slutet av 1800-talet till 1960-talat. Ber att få återkomma med uppgifter från boken.

Mycket intressant Reijo!

Imorrn får jag även tag i Filip Hjulströms "Sveriges elektrifiering : en ekonomisk-geografisk studie över den elektriska energiförsörjningens utveckling" från 1940, har stora förhoppningar på den!

Filip Hjulström var behjälplig, och nu vet jag att år 1900 fanns det 46 st orter med strömdistribution. Efter Torbjörns utsaga om att nät efter 1905 troligtvis var växelström, kan vi anta att samtliga dessa första 46 städer + alla städer som får kommunala elektricitetsverk mellan 1901 och 1905-1906 hade installerad likström. Följande lista dyker upp (där det finns en del dubletter som synes). Verkar den rimlig??

Kommunala elektricitetsverk

1885-1893

0-10
Härnösand 1885
Örebro 1886
Malmö 1887
Växjö 1887
Borås 1887
Filipstad 1887
Falun 1887
Västerås 1888
Östersund 1889
Marstrand 1890

11-20
Halmstad 1890
Bollnäs 1890
Hälsingborg 1891
Sundsvall 1891
Stockholm 1892
Motala 1892
Vadstena 1893
Askersund 1892
Söderhamn 1893
Gävle 1893

1893-1900 tillkommer följande installerade enheter:

21-30
Oskarshamn
Vänersborg
Avesta
Norrtälje
Vadstena
Nyköping
Bofors
Karlskoga
Umeå 1899
Köping

31-40
Mjölby
Arvika
Nora
Sollefteå 1894
Luleå 1895
Örnsköldsvik 1895
Skellefteå
Piteå
Haparanda
Göteborg

41-43 (av 46)
Malmö
Katrineholm
Kalmar

1901-1906 tillkommer följande installaterade enheter:

Norrköping 1904
Gävle 1903
Uppsala 1906
Linköping 1902
Karlstad 1906
Trollhättan 1905
Kristianstad 1902
Falun 1903
Visby 1904
Sala 1902
Falköping 1905
Åmål 1906
Falkenberg 1905
Tidaholm 1902
Lysekil 1901
Ronneby 1902
Ulricehamn 1905
Hedemora 1902
Vimmerby 1906
Sollefteå 1906
Hjo 1902
Säter 1906
Gränna 1904

Det finns säkert en del "växelströmsstäder" även före 1905.

Umeå hade med största sannolikhet växelström redan 1899 (från vattenkraftverket i Klabböle, nu bevarat som museianläggning).

I Trollhättan byggdes ett litet vattenkraftverk som levererade växelström 1903 (Malgön), jag vet dock inte om det ägdes av kanalbolaget eller av staden. I varje fall togs det över av Vattenfall sedan den stora stationen i Trollhättan var klar, maskinerna kom till användning i provisoriska stationer för att få ström på byggplatser (bl a Porjus) och byggnaderna revs så småningom.

Med tanke på att Allmänna Svenska och Jonas Wenström var verksam i Västerås - så är det nog troligt att det var trefas växelström som utgick från kraftverksbyggnaden invid Slottsbron...?

(Och jag är övertygad om att han roterar vildsint i sin grav nu när det står "Westinghouse" på 'hans' fabriksbyggnader...)

Det var först 1893 som Asea började tillverka trefasmaskiner. Det finns en bild från verket på Slottsbron i en av de skrifter som Asea gav ut till 100-årsjubileet på 80-talet, där det tydligt syns att det är likströmsmaskiner.

På tal om likströmsnät så kan man notera följande händelse från Stockholms elverk i mars 1929:


Något är dolt för gäster. Vänligen logga in eller registrera dig för att se det.

I Katrineholm infördes växelström till hushållen 1926. Omläggning från likström började 1936 och fortsatte till 1945. Se även bifogad fil.

Torbjörn Forsman skrev:
I mindre städer som började elektrifieringen efter ca 1905 har jag en känsla av att det var mycket sällsynt med likström, där gick man nog på växelström redan från början

I Katrineholm byggdes ett privat elverk 1907 som distribuerade likström. 1917 fick de större industrierna 3000 volt AC från Vattenfall. 1926 började växelström 3x220 volt byggas till hushållen.

Börjar tycka väldigt bra om fluxio.se! Det är inte bara lysmasktugg där alla vet bäst, utan riktigt fina resonemang och faktautbyten.

Jag kan bidra med några episoder som jag minns:

1. Min farfar hade en snickerifabrik. Den drevs av en enda likströmsmotor som stod ovanpå ett skåp. Starten skedde varsamt med ett motståndspådrag med, tror jag, fyra steg. Tack vare den varsamma starten undvek man att skåpet ruskade sönder. Men det måste ändå stagas upp emellanåt. Jag bör ha varit i sex-sjuårsåldern när man bytte till trefas. Att ha en motor på varje maskin! Vilket slöseri! Men det blev ju rätt så bra. Och skåpet slapp ju ruska sönder nu när motorerna var monterade direkt på maskinerna.

2. Jag började som trainee på ASEA i Västerås i början av sextiotalet. Eftersom jag var mer eller mindre lös, ledig och i största allmänhet ganska oanvändbar så lånades jag ut till försäljningskontoret i Stockholm. Där skulle jag (det antogs att jag var bra på språk) hantera en exportaffär där ASEA hade sålt sjutton likadana slakteriutrusningar till Ryssland. Även om jag var hyfsad på språk så var jag det inte på ryska. Men nu drev jag iväg.
Jag inkvarterades i Södra Kungstornet i våningen under restaurang Pagod. Där var det likström så det fräste om kokplattan när man stängde av den om man inte lärde sig knepet. Det fanns två knep; det ena var att dra ur stickkontakten så att ljusbågen slocknade av ren utmattning när distansen blev för lång och den andra var att inte vrida av kokplattan från maxläge utan att stega ner via de lägre effekterna. Då fräste det inte i brytaren.

3. På Siemens, där jag senare hamnade, byggdes det likriktare för likströmshissarna på Östermalm. De sattes in när delar av stadsdelen fick växelström. Det bör ha varit 1966 eller 1967.

4. Det fanns områden ute i landet där likströmmen hängde sig kvar rätt länge. Det fick jag uppleva när jag praktiserade på en radio och TV-firma en sommar. Det kom in rätt många apparater där nättransformatorn hade brunnit. "Kom den där från Alby?" frågade chefen ofta. Jo, så var det. "Dom har överspänning där borta sa han. Bra för affärerna". Det visade sig att just detta område i norra Avesta hade ett gammalt likströmsnät och det var det ingen som talade om för nyinflyttade.

5. Jag bor i ett gammalt hus norr om Karlskoga. På vinden hänger det fortfarande knoppledning. Huset och tillhörande lantbruk elektrifierades 1905 genom att en generator installerades vid gamla kvarnen och en likströmsledning drogs 700 - 800 meter. Det var en rätt lång sträcka och gamla mormor brukade säga att det var dålig ström när bullarna blev bleka. Oftast var det när tröskverket lastade ner linjen.

6. Att dra elledningar på den tiden var inget man bara gjorde. Man fick ansöka hos Kungen. Vi hittade en del gamla handlingar som visar hur detta gick till. De finns att läsa här:

www.upn.se/html-files/Glava/Referenser/R...ffert%201905%201.pdf
www.upn.se/html-files/Glava/Referenser/R...20resolution%201.pdf
www.upn.se/html-files/Glava/Referenser/R...20resolution%202.pdf
www.upn.se/html-files/Glava/Referenser/R...sdal%20utlatande.pdf
www.upn.se/html-files/Glava/Referenser/R...sdal%20protokoll.pdf

7. Likströmsnät återuppstår. Se här: www.upn.se/html-files/Glava/DC%20natutre...0F%20%2020120120.pdf

Nu lovar jag att jag inte ska skriva mer idag. Bergis!

Tack för historiken, får rysningar när jag läser första dokumentet i länkarna, undertecknat "John Sigfrid Edström" 1905, legendarisk VD för ASEA, ett av de första viktiga sakerna jag fick lära mig när jag började på ABB Malmö 1995 var just "JSE". Min far var Aseat 1963-1973, jag själv var aktiv där 1995-2003, sen blev vi uppköpta av YIT Finland...men det är en annan historia...