protokoll för Isolationsmätnings & jordfelsprovning

Mats Persson skrev: Men varför är inte de båda standardarna harmoniserade?

Man ska egentligen inte jämföra äpplen och päron. Och för den delen inte mätning med beräkning. Det är ju så att om man har en beräknad ledningslängd och kan kontrollera längden okulärt räcker det med att mäta skyddsledarens kontinuitet. Mäter gör man när det inte finns en beräknad ledningslängd eller längden inte går att kontrollera.

Faktorn 0,67 (2/3) är som sagt enbart en resistansökningsfaktor. Toleranser på mätmetod kan ju tillkomma men flera tillverkare har numer lagt in en kompenseringsfaktor för mätmetodens noggrannhet i redovisat värde.

Om man använder faktorn 0,67 för att korrigera ZS(m) så påverkar ju detta hela felkretsen, även förimpedansen, vilket kan vara onödigt och närmast överdrivet. Matande ledningar före slutkabeln påverkas inte i samma grad av felströmmen då de normalt har en grövre area.

Och som tidigare sagts så är faktorn 0,67 väl tilltagen även om man har stor märkström på säkringen i förhållande till ledningsarea. Och även om man använder lång frånkopplingstid (5 sek). Det är just därför man kan göra en annan värdering av mätresultatet i enlighet med bokstavssatserna a-e i punkt 6C.61.3.6.2.

Faktorn 0,67 är alltså en grovt tilltagen resistansökningsfaktor som kan användas oberoende av val av skydd och frånkopplingstid.

Det är krav på protokoll men ingen verkar ha dessa redo
Yrkeshemligheter månne?

Som sagt så fanns en mall för protokoll i Elbasen på sidan 87.
Detta protokoll är ju tillgängligt för alla, mer eller mindre, och verkar vara fullgott.

Så om man mäter upp förimpedansen i huvudcentralen för att sedan beräkna ledningslängder utifrån detta värde:

Det inte nödvändigt eller kanske till och med direkt onödigt att använda 0,67 som faktor vilket motsvarar både hängslen och livrem.
Man kan använda faktor om 0,77 för att säkra sig med livrem men behöver inom rimlighetens ram inte använda någon faktor alls?

Hur man än gör uppfyller man SS 4241404

Har jag uppfattat rätt?

Jag gav upp. Jag fattar inte.

Marcus Lundström skrev: Så om man mäter upp förimpedansen i huvudcentralen för att sedan beräkna ledningslängder utifrån detta värde:

Det inte nödvändigt eller kanske till och med direkt onödigt att använda 0,67 som faktor vilket motsvarar både hängslen och livrem.
Man kan använda faktor om 0,77 för att säkra sig med livrem men behöver inom rimlighetens ram inte använda någon faktor alls?

Hur man än gör uppfyller man SS 4241404

Har jag uppfattat rätt?

Som vanligt blir svaret att det beror på en massa förutsättningar. Men om du beräknar förimpedansen med nämnda standard så gör du det med förutsättningen att ledartemperaturen är 55 grader Celsius. Om man i stället mäter på en anläggning som är i normal drift, med normala driftströmmar, så behöver man nog inte kompensera så mycket. Dock måste vi alltid beakta de toleranser instrumentet har. Om matande anläggning inte har några driftströmmar och ledartemperturen därmed är lika med omgivningstemperturen så måste man väl kompensera för detta. Tänk dock på att det uppmätta värdet på förimpedansen då ska multipliceras med ett värde större än 1.

Har jag missförstått det om det är samma faktor vi pratar om?

Faktorn 0,67 (2/3) som används i punkt 6C.61.3.6.2 är tänkt att användas vid kontroll före idrifttagning vid mätning längst ut i kretsen.

Faktorerna som används vid beräkning framgår av SS 4241405 om smältsäkringar används som överströmsskydd och för effektbrytare (dvärgbrytare) finns faktorerna i SS 4241402.

Hur nätägarna beräknar förimpedansen är väldigt olika och man har oftast inte kompetens eller förståelse för att ta fram rimliga värden. 1996 skrev jag en artikel om bristerna i nätföretagens nätdata och det har sedan dess endast blivit minimalt bättre.

Jag trodde att jag fattade men det gjorde jag inte.

Vid beräkning så utgår man från 55 grader och har en säkerhetsmarginal utöver detta för den temperaturstegring som kortslutningsströmmen orsakar varpå man förutsätter 50% högre resistans.

Vid mätning utgår man från aktuellt värde och lägger till en säkerhetsmarginal för att kompensera för att man bara har 20 grader i kabeln? Eller kompenserar man från 20 grader hela vägen till den ledartemperaturen som kortslutningsströmmen orsakar på en gång?

Man ska väl utgå från ett så kallat "worst case scenario"? Då ska väl den uppmätta kabelns impedans kompenseras upp till den impedans den hade haft vid 55 grader som utgångsläge. Alltså om den börjar på 20 grader så ska (Z*0,39*(55-20) adderas först.

Jag har inte kollat standarden än, men det är så jag rimligen tycker att det borde vara.
När detta beräknats så kan det kompenserade uppmätta värdet beräknas på samma sätt som det beräknade värdet.

Är det kanske här 1/1,3 kommer in? Att man vid en kompenserad uppmätt impedans sen bara behöver slå på 30% impedans för att få ett värde med en god säkerhetsmarginal.


Hela detta inlägg är i princip en fråga. För den som orkar förklara, varsågod. Det är dock inte säkert att jag fattar ändå.
Men jag är en jävel på att skala kabel!

Tittade faktiskt lite i 424 14 05. Där står ju allting

Jag kanske ska skaffa mig en vana och faktiskt läsa standarderna innan jag försöker förstå mig på hur det funkar.

EDIT: Nu läste jag banne mig 61.3.6.2 i elinstallationsreglerna också. Känner mig bildad.

Vad är skillnad i eurotestern på Zline och Zloop. Är Zline lika med Zför?