Jag tyckte nog att jag skrev motivet i mitt första inlägg. Vi måste klara frånkopplingstiden med hänsyn till termisk påverkan vid kortslutning enligt punkt 434.5.2. Om kortslutningsströmmen, som exempel, är 155 A och vi har en area om 2,5 kvmm som tillåter en sluttemperatur om högst 160 gr C., så får frånkopplingstiden inte vara längre än 3,4 sekunder. När inte momentanutlösaren frånkopplar felet måste överlastutlösaren säkerställa att frånkopplingstiden inte blir längre 3,4 sekunder. Det är jag tveksam till att överlastutlösaren klarar om den är kall när felet inträffar.
Det vore illa om en sådan "tumregeldimensionering" om 16 A / 2.5 inte skulle fungera vid kortslutningsströmmar precis under gränsen för magnetisk frånkoppling. Men jag tycker Hagers datablad medger att det går bra med lite marginal. För 1.5 mm² med sina ~0.030 kA²s ligger man dock i en gråzon... Man får välja en PEX-isolerad kabel där
Vi brukar vara överens Bo men i detta fall verkar vi ha lite olika åsikter. Du har rätt i sak att om överlastskyddet, bimetallutlösaren, frånkopplar inom kravställt tid är problemet löst.
Men min bestämda uppfattning är att normalt ska vi alltid eftersträva att Ikmin är större än funktionsströmmen för korttidsutlösaren. Och det är ju också så man skriver i Handbok 453.
I SS 424 14 02 så finns dock anvisningar om hur man bör tänka när det gäller att använda överlastskyddet som kortslutningsskydd.
Jo men vi är väl överens? Justerad kortslutningsström ska nå upp till övre gränsen, 10x märkströmmen hos en C-dvärg.
Och vi är väl överens om att man kan tulla lite på faktorn 1.5, ungefär så mycket som TS behöver i detta fall.
Men man ska då kanske egentligen nagelfara alla faktorer som ingår i 1.5, begynnelsetemperatur, typ av kabel, spänningsfaktorn med allt den innehåller etc. Det kan va ganska svårt.
Man kan ändå i praktiken råka ut för lägre kortslutningsströmmar pga långa anslutningsledningar och ljusbågar, och där är det bra om man ser att skydden fungerar. De måste fungera i hela skalan av överströmmar som kan uppstå.
JFBn är som vanligt ett tilläggsskydd som är värdefullt för att med säkerhet uppfylla det viktigaste villkoret.
Tack Bo för förklarande text. Då missförstod jag nog dig. Faktorn 1,5 misstänker jag är hämtad ifrån 6D.6.4.3.7.3 i SS 436 40 00. Där anger man ju att man får göra en mer exakt uppskattning. När momentant frånkopplande skydd används kommer inte kortslutningsströmmen att påverka förimpedansen i någon betydande grad.
Så när det gäller förimpedans tycker jag att faktorn 1,5 inte alls är relevant. För den skyddade kretsen, efter skyddet kan man ju diskutera hur stor faktorn ska vara. Om man mäter vid en ledartemperatur om 20 gr C kan kanske faktorn vara 1,2 eller nåt när man har momentant frånkopplande skydd. Om skyddet löser först efter 5 sekunder, t ex smältsäkring, då kan en högre faktor behövas.
Faktor 1,5 använder vi när vi mäter kortslutningsströmmen på uttaget med längst ledning (har en sån punkt i mätprotokollet vi följer vid t ex centralbyten). Förimpedans i första elcentralen mäts och skrivs ner som den är utan någon faktor.
I 99% av fallen så klaras utlösningsvillkoren lätt även med x1,5 faktor.
Fluxio
Elbranschens mötesplats
