Rätt av dej Kent. har själv sett "gränslägesbrytare" med dessa kvicksilverrör.
Kontaktytorna verkar aldrig bli brända.
Har sett kvicksilverrören i anläggning från 50/60-talet.
ang. åldern, är inte helt hundra, men jag tror 6404 står för april 1964 (samma märkning man körde med på LME o Televerkets telefoner från 1940-talet och framåt för övrigt).
Ronnie Lidström skrev: Jag har inte hunnit spana in konstruktionen så noga. Men kan nog stämma att det sitter en bimetall som ni säger.
Men varför använde man kvicksilver så där då? Varför slog inte bimetallen till en vanlig kontakt som det brukar vara?
Är det inte som Mats säger ovan, kontaktytorna blir inte brända (eller om de nu blir det blandas väl denna "bränning" runt i Hg'n).
Så om man väntar sig extremt många tillslag med hyggligt hög effekt, alternativt är en ingenjör som vill lösa såväl problem som icke-problem, helst med en så tekniskt invecklad lösning som möjligt, är nog det där en toppenlösning.
Det känns som en väldigt dyr lösning, själv är jag på tok för ung för att någonsin ha jobbat med dessa, någon som vet hur mycket en sådan kostade (helst i förhållande till en "vanlig" bimetalltermostat så slipper vi fundera på hur KPI har utvecklats sedan 60-talet')?
Den typen av termostat har jag sett nyinstallerade under 70-talet, sen dröjde det väl inte så länge förrän de förbjöds av miljöskäl. Annars var det ju en fin princip för brytare i termostater, trappautomater och vissa reläer osv. Röret är fyllt med inert gas så någon oxidation kan ju inte uppstå, det enda problemet skulle väl vara kraftig överbelastning eller kortslutning med fel avsäkring, då kan det haverera av termiska skäl.
Denna princip har nog funnits nästan så länge som eltekniken skulle jag tro.
Fluxio
Elbranschens mötesplats
