TN-C vs TN-S

Under många år har vissa elnätsbolag gått över till att leverera TN-S-serviser by default. Enda gången man får en TN-C är om man yttryckligen begär det eller om man ska installera reservkraft av kategori 3 eller 4. Dock så är det många bolag som beslutat att inte genomföra en förändring gällande detta och fortsatt stadigt med att leverera TN-C-serviser oavsett. Där ska kunden istället uttryckligen begära att få en TN-S-anslutning istället.

I SS 436 40 00, utgåva 1, så kan man läsa att systemet INOM en byggnad helst ska utföras som ett TN-S-system, och i denna fråga är det egentligen en fråga om att få ett bättre skydd mot elchock vid eventuella fel i anläggningen. Vi vill ju undvika potentialskillnader mellan utsatta delar i en anläggning överstigande 50V om de är samtidigt berörbara. Och detta är ju vettigt.

413.1.3.2
I fasta installationer kan en och samma ledare (PEN-ledaren) fungera som både skydds- och
neutralledare förutsatt att fordringarna i avsnitt 546.2 är uppfyllda. PEN-ledare får inte frånskiljas eller
brytas.
ANM – Inom byggnader bör TN-S-system användas. TN-S-system bör även användas för centraler med bilvärmaruttag och
liknande.

Motsvarande punkt finns dock inte med i utgåva 2 av SS 436 40 00, den som alltså är nu gällande. Har tidigare haft uppfattningen att de kortare tiderna, 0,4 sekunder, för samtliga gruppledningar (exklusive alla undantag), istället för bara vissa, skulle kunna vara skälet till detta.

I SS 437 01 02, utgåva 1, så står det enbart följande:

4.1.2.1 Utförande av servisledning
Servisledning vid nyanslutning utförs enligt överenskommelse som TN-S- eller TN-C-system.
I följande fall ska servisledningen utföras som TN-C-system:
– I äldre installationer där servisledningar byts ut och TN-C-system förekommer inom byggnaden.
– Där parallella matningar, t ex reservkraft, till elnätet används i installationen, t ex generatorer och/eller
UPS-system.
ANM – Vid långa servisledningar i landsbygdsdistribution bör servisledningen utföras som TN-S-system.
Val av utförande ska ske i samråd med elnätsföretaget. Därefter anges servisledningens utförande i
föranmälan och elnätsföretaget bekräftar genom installationsmedgivandet.

Detta ska således diskuteras mellan den blivande anläggningsinnehavaren, dennes installatör samt elnätsbolaget.

Nu står världen i gungning och frågan är vilka för- eller nackdelar som det ena eller andra utförandet egentligen ger. En servis hade ju lika gärna kunnat separeras just i anslutningspunkten och fortfarande uppfylla villkoret med att vara utförd enigt TN-S inom byggnaden. Serviskabeln ska ju inte gärna fortsätta in i byggnaden då det annars kan bli problem med att uppfylla villkoret om att samtliga utifrån kommande ledande delar ska potentialutjämnas vid den punkt där de förs in i byggnaden och så långt som är möjligt vid samma punkt. Kabelns skärm eller PE-ledare är ju här ett problem i sådant fall.

Sen har vi frågan om elmiljö. Det finns ett intresse att den punkt vilken utgör förbindningen mellan PE och N ligger så långt borta som är möjligt. Desto längre bort den ligger desto högre är den impedans vilken en potentialskillnad ser då de vagabonderande strömmarna börjar krypa. Är denna punkt dessutom ända ute i nätet så finns en god chans att de vagabonderande strömmarna letar sig ner genom kabelskåpets jordtag istället för genom en förbindning mot en främmande ledande del inne i någons anläggning. Å andra sidan så är den vagabonderande strömmen högst troligt producerad i den egna anläggningen och vill man då bli av med den så kan man ju själv anordna med ett hej-dundrande bra jordtag eller dylikt i anslutningspunkten. Elnätsägaren blir ju inte glad om en kunds vagabonderande strömmar letar sig ut i nätet och ner i grannens jordtag, skulle grannen ha ett jordtag av någon anledning, istället för detta innebär i praktiken att elnätsföretaget är den som har handlat fel då strömmen gått genom deras nät.

Jag ser gärna att ni andra fyller på med era resonemang, stort som smått, då jag själv söker vidga mitt perspektiv. N ikan antingen komma med originella idéer, utdrag ur standard, påhopp på mina påståenden eller allmänt funderingar som förhoppningsvis för diskussionen framåt.

När jag skrev att förbindningen mellan N och PE skulle finnas så långt bort som är möjligt så menade jag relativt den egna anläggningen, alltså så långt in i det matande distributionsnätet som är möjligt. Alltså avsåg jag att man ska mata med TN-S så långt bak i matande nät som är möjligt gällande de vagabonderande strömmarna, och inte TN-C. Och gällande vagabonderande strömmar så tänker jag mig framförallt de vilka har annan än kraftfrekvent spänning då dessa kan uppleva en annan impedans då den reaktanta delen av impedansen är frekvensberoende. Annars skulle var och en anläggningsinnehavare helt enkelt få lida av sina egna vagabonderande strömmar och även de obalanserade magnetiska fält dessa skapar. Samtidigt så är det väl ingen nät ägare som vill ha någons kunds störningar i sätt nät eller deras vagabonderande strömmar.

Gällande reservkraftanläggningar av kategori 3 så ställer det höga krav på brytare för att man ska kunna köra anläggningen mot en TN-S-servis. När det gäller reservkraftanläggningar av kategori 4 så skulle jag säga att det kvittar vilken typ av brytare man har, det går inte att uppfylla de grundläggande elsäkerhetstekniska principerna om man är ansluten mot en TN-S-servis. Dock så är det det inte detta som är ursprunget till frågan. Så vi kan egentlige bortse helt från de fall där vi har anslutet både reservkraftanläggningar och UPSer. Här har man inom Svensk Energi redan en klar uppfattning om vad man vill och den lär inte ändras inom det snaraste.

I grund och botten är det en kostnadsfråga. Ska man gräva ner mer metall än vad som egentligen har någon betydelse? Och att använda priserna från grossisternas GNP eller era egna rabatter för att jämföra en 5- eller 4-ledarkabel är utan relevans för jag tror inte att ni själv köper in hundratals mil av kablarna varje år. Vi kan väl bara säga att det finns ett starkt ekonomiskt incitament att inte använda 5-ledarsystem om det inte fyller någon egentlig funktion. Incitamentet kan bygga på mer än enbart inköp av kablarna.

Vilka fler fördelar eller nackdelar har vi utöver det som redan nämnts för respektive system?

Jag är själv övertygad om att problematiken är enkel till ytan, men inte lika mycket så övertygad om att den är det under ytan. Jag kan bara konstatera att ur ett elchocksperspektiv så spelar det ingen roll var skiljepunkten är så länge den finns i samband med att kabeln förs in i byggnaden eller vid den punkt där huvudjordningsskenan finns, senast. Om den sedan finns ute i distributionsnätet har ingen betydelse. Allt detta med avseende på fel som rör kortslutning L-N.

Elbolaget jag var på en sväng köpte in N1XV 5x6 5x10 billigare än vad de köpte något annat dito med 4x6 4x10. Så vad jag vet så är iaf alla nya områden där både stationer och elskåp byggs ut som en ny gren från transformatorn så är det enbart TN-S som de kör med.

Då tillhör detta bolag undantaget. Normalt sätt är matarkablarna mellan skåpen och ut från stationerna TN-C oavsett hur man lägger serviserna. Men hade man på detta bolag fattat beslut om att enbart köra TN-S ALLTID så är det kanske inte konstigt om deras rabattbrev är förhandlat med förmån för just detta.

Jag har svårt att se nyttan med TN-S ute i nätet eftersom kabelskåp och dylikt ofta utgör jordtag och således en effektivare väg till jord än via en ansluten främmande ledande del i någons anläggning oavsett impedansens frekvensberoende. Det är dock enbart sett ur ett EMC-perspektiv. Ur ett skyddsutjämningsperspektiv så är de flesta utsatta delar i en LSP-fördelning effektivt jordade och är således bra utjämnade. Och ur perspektivet för kundens anläggning så är det inom byggnaden man inte önskar potentialskillnader och där.hjälper inte ett TN-S-matande nät till ändå.