Hur känner åsksydd av stora spänningar?

Hur känner ett sådant: www.thunderguard.se/img/enkla_askskydd.gif åskydd av när strömmen/spänningen blir för hög?

Jag menar den måste ju hinna bryta strömmen på fruktansvärt kort tid. Så jag undrar vad det är som känner av och hur den kan hinna bryta strömmen så fort.

Undrar också om billiga åskskydd är skit eller funkar de bra?

Jag är inte alls bekant med alla slags åskskydd.
Men i lite enklare utrustning är det ofta varistorer och/eller gasurladdningsrör som helt automatiskt börjar leda ström när spänningen når en viss nivå.
Då leds strömmen mot jord och tanken är att ansluten utrustning ska slippa överspänning.

En mer seriös installation av åskskydd om man har en utsatt miljö är grovskydd ute vid servislådan/sista stolpen och sen mellanskydd vid mätarskåp/mätartavla och slutligen finskydd inne i huset.

Då tar dessa skydd ner spänningen stegvis och dessutom klarar grovskyddet större effekter, effekter som bara skulle smula sönder de mindre skydden.

De här enklare åskskydden för lågspänning brukar innehålla en varistor i serie med ett gasurladdningsrör mellan fas och nolla, och inget skydd alls mot skyddsjord. Om det dessutom finns teleåskskydd inbyggt i samma enhet, så är det ofta ett grovskydd bestående av gasurladdningsrör från vardera ledaren i inkommande telelinje till skyddsjord, ett par seriemotstånd och sedan ett finskydd i form av transientskyddsdiod eller varistor parallellt med telelinjen.

Problemet med de här enkla åskskydden är att i stort sett motsvarande skyddskomponenter redan finns inbyggda i många el- och elektronikutrustningar. Men om skyddet sitter "innanför" nätsäkringen i t ex en datornätdel, så räcker det med bara en varistor utan gasurladdningsrör i serie. Det gör att om man får in en åsköverspänning mellan fas och nolla, så kommer de inbyggda skydden att få ta hela smällen (vilket de kanske klarar, kanske inte klarar, beroende på hur energirik och lång överspänningspulsen är) och spänningen stiger aldrig så högt att gasurladdningsröret i det utvändiga åskskyddet hinner tända.
En del utrustningar som är avsedda främst för fast installation och där säkerhetsföreskrifterna tillåter högre läckströmmar mot skyddsjord, kan även ha inbyggda skydd mellan en av de strömförande ledarna och skyddsjord. Detta är vanligt i t ex värmepumpar.

Jag anser att de här stickproppsanslutna åskskydden bara bör ses som en nödlösning som man tar till om man absolut inte har kontroll över sin fasta installation (t ex om det är frågan om en hyrd lägenhet eller lokal). Ska man kosta på fast installation av åskskydd bör man som regel börja med potentialutjämning - se till att alla ledningar som kommer in i huset (el, tele, vatten, avlopp, kabel-tv, fjärrvärme, ev utgående ledningar till uthus) kommer in genom grunden på samma ställe och att alla rör, elnätets PEN-ledare, skärmade signalkablars skärm mm är direkt förbundna med varandra där. Armering i ev betongplatta, ev åskledare, maströr för antenner mm mm bör också förbindas dit. Nästa steg är att montera överspänningsskydd på andra elektriska snitt än inkommande elmatning - alltså tele mm. Som tredje åtgärd kommer överspänningsskydd vid mätarskåp eller gruppcentral.

Min åsikt är att det särskilda grovskyddet sällan är nödvändigt, annat än på ställen som erfarenhetsmässigt är mycket svårt utsatta för åska (långa luftledningar, åskdrabbat område osv). Har man mellan- och finskydd så kan man nog räkna med att de räddar resten av installationen från svåra skador även om de själva skulle flyga i luften vid en riktigt energirik överspänning, och då får man väga sannolikheten för att något sådant ska hända och kostnaden för att ersätta mellan- och finskydden mot kostnaden för ett extra grovskydd för att avgöra om det lönar sig.